Fornspår på Gotland

Vid mitten av 1800-talet fanns ungefär hundra mil usla vägar på Gotland, och här diskuterades, precis som på andra håll i landet, en satsning på järnväg.

Skeptikerna var många; kloka röster varnade för farorna med denna nymodighet. Debatten var hetsig och rallarsvingar utdelades med friskt humör på tidningarnas ledarsidor under 1870-talet. Det skulle bli för dyrt. Skulle aldrig löna sig. Kostnaden för en järnväg från Fårösund till Burgsvik via Visby med avstickare till Slite, Klintehamn och Ronehamn beräknades kosta tre miljoner.

Dessutom var tågresor hälsofarliga. Den mänskliga organismen var inte skapt för att färdas i så våldsamma hastigheter som tjugo, kanske tjugofem kilometer i timmen.

Men entusiasterna var övertygande; Visby stad tecknade aktier för femhundratusen kronor, och 1877 började de riktiga rallarna svinga sina släggor. Man nöjde sig med den betydligt bantade sträckningen från Visby till Hemse, och det fick räcka med smalspårigt, 891 mm. i stället för normalspår 1 435 mm.

Den 10 september 1878 invigningsåkte Oscar II hela sträckan från Visby till Hemse via Roma, Buttle, Etelhem och Stånga. Det tog tre timmar. För vanligt folk var det hiskeligt dyrt. Hela resan första klass kostade tre kronor och fem öre; andra klass var en krona billigare och på en tur-och-returbiljett gavs 25 procents rabatt.

Det är väl tveksamt om det gotländska järnvägsäventyret överlevt särskilt länge utan sockerfabriken i Roma, som byggdes 1892-1893. Järnvägen var perfekt för bettransporter.
Gotland skulle komma att få sex järnvägsföretag! Sammanlagt tvåhundratio kilometer järnväg.

Gotlands Jernvägar (GJ) förlängde sträckan norrut från till Väskinde 1896, till Tingstäde 1899 och till Lärbro 1921. Söderut till Havdhem 1900 och vidare ända ner till Burgsvik 1908, åttionio kilometer.

GJ var störst, men man var inte ensam på banan. Bolaget Klintehamn – Roma järnväg (KIRJ) började trafikera denna tjugotre kilometer långa sträcka 1898.

Ett tredje bolag: (SIRJ) Slite – Roma järnväg öppnade 1902.

Ronehamn-Hemse (RHJ) var kanske den mest förhoppningsfulla; den öppnade för trafik 1903, och var blott tio kilometer lång. Det blev också den första linjen som lades ner, 1918.

Dessutom byggdes en linje från Visby till Visborgs slätt 1904, senare Västerhejde – Visby (VVJ) över Kneippbyn till Hallvards, nio kilometer.
Och allra sist: Klintehamn – Hablingbo, 1924,  Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ).

Till dessa sträckningar kommer närmare trettio kilometer industrispår framför allt vid kalkbrotten på norra ön: Bläse, Norsholmen vid Fårö, Storugns, Furillen, Sankt Olofsholm, Valleviken bland andra. Ja, det fanns till och med järnväg på Gotska Sandön.

År 1923 startade urmakare Sigrén i Klinte busslinje mellan Klintehamn och Visby, och Gotlands Järnvägar tvingades följa efter och alltmer övergå till de flexiblare bussarna.

År 1947 förstatligades samtliga privata järnvägsföretag. SJ införde en ny och mycket högre taxa. Varpå gotlänningarna slutade åka tåg.

Persontrafiken Slite – Roma – Hablingbo lades ner 1953. Övrig trafik höll ut till den 30 september 1960, med undantag för transporter mellan slakteriet och Visby hamn, som fortsatte ytterligare två år.

Men järnvägsentusiasterna är många och 1978 startade Gotlands Hesselby Jernvägar, (GHJ) eller Museijärnvägen i Dalhem, som den allmänt kallas.