Det var en gång för länge, länge sen...

...en man som hette Tjelvar. Han seglade vida över haven och fick en tidig morgon se en märklig syn: en ö som sjönk i havet och senare på kvällen dök den upp igen. Det stämde illa med Tjelvars ordningssinne, så en natt förde han med sig eld till den ombytliga ön och tvingade den att hålla sig stilla.

På den vägen är det.Tjelvars grav finns i Boge socken, en skeppssättning från bronsåldern, alltså inte äldre än sådär tretusen år, så något lurt är det allt med berättelsen om Tjelvar.

Kulturlagren avlöser varandra: sten-, brons- och järnålder, folkvandringstid och vikingatid – över hela ön trampar man fram i fornminnen; skyltar visar vägen till bronsrösen som Digerrojr i Garda eller det största av dem alla, Uggarderojr i grannsocknen Rone; förnämliga skeppssättningar finns vid Gnisvärd i Tofta eller Rannarve i Klintehamn, där tre skepp seglar efter varandra i en skogsglänta - en förtrollad plats. Och just förtrollad blir man vid de stora gravfälten Trullhalsar i Anga eller Bjärs i Hejnum. Fornborgen Torsburgen i Kräklingbo vittnar om en krigisk och orolig folkvandringstid, liksom bulverket i Tingstäde träsk, en vikingatida försvarsanläggning. Vikingatiden räknas till åren 800 – 1050 och den gotländske vikingen var i första hand en jordbrukare och en resande handelsman, även om gränsdragningen mellan handelsman och rövare inte alltid var knivskarp. Under vikingatiden kom Gotland alltmer att bli centrum för Östersjöhandeln och i början av 1000-talet spred sig den kristna läran. Sägnen berättar om den norske kungen Olov Haraldsson som 1029 steg i land på norra ön och började döpa gotlänningar. Det gick väl så där. Mången gute höll nog fingrarna i kors bakom ryggen då han mottog det heliga dopet. Dock har Olav renderats titeln ”Gotlands apostel” eller Olof den helige, och platsen där han landsteg kallas Sankt Olofsholm. Handeln ledde till stigande välstånd och 1161 ingicks ett avtal med Henrik Lejonet av Sachsen (som grundade staden Lübeck). Enligt detta avtal blev Visby frihamn och tyska handelsmän sökte sig alltmer till Gotland. Öns rikedom kan man avläsa under det sena 1100-talet då de äldsta träkyrkorna ersattes med romanska stenkyrkor, bara för att redan under det kommande århundradet byggas om i gotisk stil: högre och mer katedrallika valv till Guds och rika bönders ära. År 1225 invigdes Sankta Maria i Visby. Staden Visbys makt blev allt större och motsättningarna mellan stad och land briserade 1288 i öppet krig. Det var samtidigt som ringmuren runt Visby byggdes klar, och muren kom att tjäna i första hand som ett värn in mot land, mot bondebefolkningen. Visbys och Gotlands storhetstid var i stort sett över. Under 1300-talet, då den tyska Hansan stod på höjden av sin makt, präglades Gotland till stor del av fortsatta stridigheter. Det är en historiens ironi att det var de gotländska bönderna som den 27 juli 1361 kämpade mot danske kungen Valdemar och hans legohär till försvar för både landsbygden och Visby. I tusental stupade de utanför ringmuren, allt medan stadsbefolkningen åsåg slakten och sedan utan strid släppte in Valdemar i staden.

Den berömda brandskattningen blev antagligen inte så förödande som historien velat göra den 
till. Det låg sannolikt inte i Valdemars intresse. 
De rikedomar som hans skepp ska ha fört med sig från Gotland var rov från landsbygden, där hans trupper härjade skoningslöst.

Till 1300-talets fasor hörde även pesten och digerdöden, som drabbade ön 1350. Hur många som dog vet vi inte, kanske hälften av befolkningen, kanske fler. Det tog generationer att komma över denna Guds vrede över människors ondska och ogudaktighet. Hur skulle annars den fasansfulla tiden kunna förklaras?  Under århundraden framöver gled Gotland allt mer in i isolering. Från Visborgs slott (sprängt av danskarna 1679) behärskade sjörövare av olika nationaliteter ön och farvattnen i Östersjön; det var de så kallade vitalianerna som stödde den impopuläre Albrekt av Mecklenburg; senare försörjde sig den fördrivne kungen Erik XIII av Pommern på sjöröveri och i början av 1500-talet slog sig danske länsherren Sören Norrby på samma affärsidé. Alla gjorde de Östersjön till osäkra vatten att segla över.

År 1645 blev Gotland svenskt. Om detta varit till gagn för ön eller inte är än i dag ett ämne som kan röra upp känslor.

Text: Harald Norbelie
Foto: Gunnar Fardelin