Fornspåren förskräcker inte

Än i dag kan man åka tåg på Gotland. Ångloken tuffar mellan Hesselby järnvägsstation i Dalhem till Munkebos och Eken. Klassiskt smalspårigt (891 mm). Den totala sträckan är 1,3 kilometer.

Men det har funnits betydligt fler kilometer och det har varit tätt mellan spåren och gott om järnvägsföretag på ön. Även om det satt långt inne. Skeptikerna var många och talföra. Det hade väl gått bra i alla år utan järnväg. Dessutom skulle det bli alldeles för dyrt. Fult i landskapet skulle det också bli. Läkare kunde intyga att det var hälsofarligt. Ingen människa mådde bra av att färdas i hastigheter på tjugofem kilometer i timmen. Kanske ännu fortare! Men framstegsoptimisterna vann. Visby stad tecknade aktier och den 10 september 1878 steg kung Oscar II på tåget i Visby för färd till Hemse, via Roma, Buttle, Etelhem och Stånga. Resan tog tre timmar. Järnvägen var invigd. Tågresandet var inte för gemene man. Det var ett dyrt nöje. Hela resan Visby – Hemse första klass kostade tre kronor och fem öre; andra klass var en krona billigare, tur-och-retur gav 25 procents rabatt. Den viktigaste funktionen var godstransporter; bönderna vann mycket tid på att använda järnvägen, inte minst för bettransporter. Sockerbruket i Roma startade 1893. Gotlands Jernvägar förlängde successivt sträckan norrut och söderut, till Lärbro 1921 och ner till Burgsvik 1908. GJ var störst, men man var inte ensam på banan. Det blev ytterligare fem små järnvägsbolag på ön.  År 1943 startade urmakare Sigrén i Klinte busslinje mellan Klintehamn och Visby, och 1947 förstatligades samtliga privata järnvägsföretag. SJ införde en ny och högre taxa, och gotlänningarna slutade åka tåg. Den 30 september 1960 var det färdigåkt.

Text: Harald Norbelie
Foto: Jesper Hammarlund