Vittåtel, vejde och vallmo

Vill du bli en riktig svärmorsdröm? Samt imponera på dina vänner med att känna igen marviol och rosendunört? Följ mitt exempel. På hundpromenaden förra sommaren tog jag för vana att varje morgon plocka en eller ett par växter vid dikesrenen eller på strandängarna. Dessa troféer bars hem till svärmor som är en hejare på att artbestämma.

Jag inledde säsongen lite lagom lätt med vittåtel och knylhavre för att redan andra dagen dra till med strandkvanne. Den är stor. Mitt exemplar mätte väl en och en halv meter och den växer som man förstår ner mot vattnet. På medeltiden var man noga med kvanne, eftersom den höll pesten på avstånd. Det var något att bita i för svärmor.

Vittåteln fann jag i lammhagen ner mot sjön; namnet tycker jag är lite förvillande eftersom det är ett gräs som växer rikligt och på håll ger mängden av lätt vajande strån ett närmast rödaktigt intryck. Knylhavren är också ett gräs, ganska högt, upp mot halvmetern, men den plockade jag vid vägkanten. Ett tämligen ”typiskt” grässtrå. Tror man. Men alla de där ”typiska stråna” visar sig vara helt olika vid närmare betraktande. Men så vackra, så eleganta. Så vippiga.
Den gotländska blomsterprakten förklaras av den kalkhaltiga berggrunden, det milda, soliga och lagom fuktiga klimatet. Och inget salt på vägarna vintertid hjälper säkert till att få vägrenarna att lysa av vallmo, blåeld, gulreseda och så mycket mer. Gulresedan växer i stora, ståtliga stånd och är unik för ön. Annat som glimmar gult vid vägen kan vara gulsporre, gul lusern, fibblor av alla de slag och på sensommaren gullris, johannesört att krydda brännvin med eller renfana (känd som medicinalväxt och användes bland annat vid konservering).
Det blå är förutom blåeld ofta kråkvicker, blåklint, oxtunga, blå lusern eller alla tänkbara blåklockor; cikoria, eller vägvårda, som den också kallas, blommar på sensommaren och rekommenderades av Linné mot melankoli.

Det finns något som har ett så vackert namn som rosendunört; den är rosa liksom det stickiga puktörnet som har fått namn av självaste Hin håle (Päuken på gotländska). I dikesrenen växer också salmbär. Om man får syn på varelser som med fara för livet kryper omkring i dikena och varken ser eller hör, är det inte ”di sma”, utan entusiastiska salmbärsplockare. Salmbärssylt är obligatoriskt till bland annat saffranspannkaka. På fastlandet kallas de blåhallon och är en variant av björnbär. När man i visan sjunger ”uti vår hage där växa blå bär”, är det just salmbär som åsyftas. (Och det är nog att rekommendera att plocka bären i hagar eller på strandängar i stället för vid vägkanten).

Vitt är vitmåra, alvarglim (kallas också smällglim), älggräs, vildmorot, vitklöver, prästkrage, röllika, nysört – för att nu bara nämna några arter.

På stranden, ofta i gränsen till den rena sandstranden växer blålila marviol i knippen och strandaster som blommar in på den tidiga hösten; där ser man också gul käringtand och den likaså gula vejden, som trots sin färg användes för att färga ylle karolinerblått. Strandängen ovanför är nästan rosalila av all trift.

Och alla orkidéer förstås. Personlig favorit är salepsroten. (Får dock icke plockas hem för svärmorsanalys; denna och alla övriga orkidéer är fridlysta). Flugblomster som växer på fuktig ängsmark är en lurig rackare. Den ger ifrån sig en speciellt förförisk doft som vissa insektshannar inte kan motstå och dessutom är flugblomstrets blomma så till den grad lik en insektshona att hannen börjar para sig direkt då han landat. På så sätt förs pollen vidare och flugblomstren blommar, insekten kan känna sig blåst, och själv står man där häpen inför ännu ett av naturens mysterier.

Kärrnycklar växer på fuktig mark liksom sumpnycklar, ängsnycklar och blodnycklar. På torrare marker brudsporre, johannesnycklar eller den oansenliga krutbrännaren. Vita och röda Sankt Pers nycklar hör till de vanligaste, liksom gula och röda Adam och Eva, medan våradonisen, som man kan finna nere på Husrygg på Storsudret, tillhör de allra raraste.

Det här är en blygsam början. Dina vänner kommer att stå i stum förundran.

Lycka till och hälsa svärmor!

Text: Harald Norbelie
Foto: M. Martinsson