Visbys storhet och fall

Då Stockholm började anta formen av en stad i mitten av 1200-talet stod Visby på höjden av sin makt, en av de betydande städerna i den mäktiga Hansan, den tidens EU, ett handelsförbund med centrum i Lübeck. Det hade gått undan.

År 1161 hade Henrik Lejonet av Sachsen beviljat handelsfrihet för de gotländska bönderna, och det var då som staden Visby började ta form som öns centrala handelsplats. Människor från hela Östersjöområdet bodde snart i Visby, men två nationer dominerade: den tyska och den gutniska.

Då Stockholm blev stad, var det också en invandrarstad med en stor tysk befolkning, men i motsats till Visby rådde svensk lag i Stockholm, som de tyska invandrarna måste underordna sig, men i Visby hade tyskarna sina lagar och regler, gutarna hade sina.

Staden Visby kom att konkurrera ut andra äldre hamnar på ön, som Västergarn, och med Visbys växande makt kan man också se hur motsättningarna mellan stad och landsbygd ökar. Riktigt illa blev det mot slutet av 1100-talet då regelrätta korståg (med påvlig välsignelse) utgick från Tyskland, Danmark och Sverige för att kristna hedningarna i de baltiska länderna och Finland. Visby blev en perfekt mellanhamn för lagring och omlastning av vapen, järn, stål och förnödenheter. De gamla handelsbönderna på Gotland var inte lika övertygade om den kristna missionens välsignelse. Herregud, här på Gotland hade man ju i hundratals år bedrivit fredlig handel med sina grannar i öster, så vadan detta krigiska påfund?

Visbybor med tysk anknytning och lojalitet gillade det krigiska projektet, medan de gutniska handelsbönderna var sturigt emot. I sta´n tyckte man säkert att bonnläpparna var hopplöst efter sin tid, som inte fattade hur inkomstbringande dessa nya, välsignade handelsmöjligheter faktiskt skulle visa sig vara.

Den tre och en halv kilometer långa ringmuren byggdes inte som ett värn mot hotande invasion från sjösidan. Nej, det är de gotländska bönderna som Visbyborgarna fruktar. Muren byggdes i etapper, och beräknas vara färdig år 1288, då motsättningarna briserade i krig mellan stad och land.

Magnus Ladulås, Birger jarls son och svensk kung, ingriper, men missämjan är för stor och under årtionden kommer dessa båda grupper att stå mot varandra. Ja, fram till det ödesdigra året 1361 då danske kungen Valdemar ger sig ut för att i första hand återerövra Skåne, men fortsätter av bara farten över Östersjön.

Då inträffade något besynnerligt. Den gotländska allmogen ställde upp till stadens försvar. Borgarna kunde stå på murarna och se bondehären massakreras av Atterdags överlägsna styrkor. Korset vid Korsbetningen utanför Visby ringmur vittnar om den svartaste dagen i Gotlands historia: ”år 1361 den 27 juli föllo utanför Visbys portar de här begravda gutarna i danskarnas händer. Bed för dem.”

Visbyborgarna tog inte upp den heroiska motståndskampen utan lät Valdemar inta staden utan strid. (Föga heroiskt, men det sparade antagligen många liv). Den tribut, ”brandskattningen”, som sedan Visby stad tvingades betala Valdemar, var antagligen inte av så förödande proportioner som ofta påståtts; det låg knappast i kung Valdemar Atterdags intresse. Men runt om på ön härjade hans soldater grymt och skoningslöst.

Den 27 juli 1361 är dock Visbys storhetstid för alltid förbi.