Hassela i Klintehamn

Vilken fullständigt hopplös rubrik! Fast det är precis vad det handlar om förklarar Lasse Siggelin under en middag på Hassela i Klintehamn.

Varje fredag klockan 18 serveras tre-rätters-middag för all personal och samtliga ungdomar. Denna fredag är det räkor inbakade i en smördeg till förrätt, fläskfilé med potatisgratäng och kryddsmör till huvudrätt (med vegetariska biffar som alternativ) och en delikat chokladbakelse till efterrätt. Ja, allt var gott.

Även matvanor är ett led i normalitetsträningen. Så att det inte bara blir hamburgare, chips och pizza; det kan nog förekomma på Hassela också, men det är viktigt att maten är mer varierad – mer normal på ett sätt. (Lasse anser sig vara suverän på att baka pizza till ett helt kompani och drömmer om en vedeldad ugn: ”Det blir nog nå´t nå´n gång.”)

Matsalen är en tillbyggnad till en äldre fastighet på Södra Kustvägen. Antroposofiskt influerade arkitekter har ritat den. Miljön är behaglig, harmonisk med mycket glas och trä. Ett valnötsträd har behållits inne i byggnaden. Ut mot trädgården och havet sänker sig solen.

Hassela har funnits i Klintehamn sedan 1982. Det har vuxit och fler och fler fastigheter ägs av företaget som också engagerar sig i fler och fler verksamheter och naturligtvis är meningarna delade bland Klintehamnsbor och på insändarsidor.  Hassela tar över för mycket, säger en del. Andra ger Hassela skulden för allt som ungdomar ställer till med. I vissa fall har förstås också ungdomar från Hassela varit inblandade. Men Siggelin är inte oroad. De negativa reaktionerna är få och när något har hänt tar man upp det med en gång. ”Ska det hända något så ska det hända här, där vi har möjlighet att hantera det.”

Hasselas huvuduppgift är att fostra ungdomar som har halkat snett och ofta är Hassela sista hoppet, säger han. Många har åkt ut och in på olika institutioner innan de kommer till Klintehamn. Men, Hassela är inte en institution. Personalen bor och lever med ungdomarna. Lasse har själv fyra ungdomar som bor hos honom och hans fru Kerstin. Ungdomarna rör sig ute i samhället, arbetar på någon av Hasselas verksamheter, syns i affärer, på fiket. Nu efter maten åker ett gäng ungdomar och personal in till Visby. Normalitet var ordet. Förtroende också förstås. Hur ska man annars kunna växa?

Ungdomarna, som är i åldrarna femton till tjugoett år, är placerade på Hassela och deras hemkommuner betalar och resultaten är bra. Men det tar förstås tid. Åratal. Men ungefär åttio procent klarar sig vidare i livet, enligt Lasse Siggelin.

Flertalet av ungdomarna har en sabbad skolgång bakom sig; Hassela har vanlig skolutbildning, yrkesträning och lärlingsverksamhet inom en rad olika områden. Det kan vara i Bullboden, (det fanns inget café i Klintehamn då Hassela startade); Blomakuten (den tidigare blomsterhandeln lade ner); gym, skutan Justus som ligger i hamnen och Vävars, som väver och syr kläder. Hundutbildningen på Bockers i Fröjel är han märkbart stolt över. ”Mycket efterfrågade av polisen.” Eller Tors gård norr om Visby där man kan lära sig dyka.

Jo, jag blir imponerad - både över entreprenörskapet och över det sociala engagemanget.

Så vad gör du när du kopplar av? Han bakar - gärna med surdeg. Eller åker inlines.

Sara

Det är vanligt att ungdomar som slutat på Hassela kommer tillbaka och hälsar på. Det är nog inte så konstigt. Om man varit riktigt illa ute, kanske med missbruk eller kriminalitet, totalt misslyckad skolgång eller söndertrasade familjeförhållanden – ofta alltihop på en gång, så känns det nog bra att återse den plats där det vände.

Så är det för Sara, som kom hit då hon var femton. Fylld av vrede; slogs, bråkade, missbrukade och var tidigt ute på en brant utförslöpa.
Hon har i dag, trots att hon bara är tjugo år, fått distans till sitt tidigare liv och kan prata om det. ”Sara var en riktig värsting och hon har varit inlåst väldigt mycket”,  kompletterar Lasse. Mycket av ilskan har hon kunnat ta ut just på Lasse, berättar hon.

Jag hör ju vad de säger, men har ändå svårt att förstå. Hon som sitter här bredvid mig är smart, snygg och medveten och har nyligen kommit ”hem” (Hassela är hennes trygghet, men hon är inte längre placerad här), efter att ha varit i Florens i två månader, varit inackorderad i en familj och studerat italienska. Hassela betalade och höll hela tiden kontakt. Nu befinner hon sig någonstans mittemellan de placerade ungdomarna och personalen. Hon arbetar i Bullboden och har en dröm att få syssla med mode, gå en designskola antingen i England eller i Italien.

Är det My Fair Lady alldeles på riktigt?

Text: Harald Norbelie
Foto: Jakob Munkhammar