Fårö

Havet var Fåröbornas öde. Det gav dem fisk, säl och sjöfågel. Men det tog också liv. Det fanns väl inte en gård på Fårö som inte hade berättelser om förlista fiskebåtar och saknade män, fäder och söner.

Det finns också berättelser med lyckligt slut. Stora kutatavlan i Fårö kyrka berättar om fiskare som blev fast på ett isflak under säljakten på våren 1603. De överlevde på rått sälkött i två veckor och drev välbehållna i land i Sverige, (Gotland var ännu danskt.) Tavlan målades 1618. År 1767 inträffade en liknande händelse som finns återgiven på Lilla kutatavlan.

I dag har dock fisket spelat ut sin roll. För de cirka sexhundra bofasta Fåröborna är turismen och besökarna den viktigaste näringen, även om jordbruket fortfarande sysselsätter många.

Solen, havet och det säregna ljuset gör att Fårö älskas av så många. Naturen med myrarna, klapperstensstränderna och de hårt betade hagmarkerna, är förunderlig; inte insmickrande vacker, mer återhållen och karg och samtidigt på ett motsägelsefullt sätt också mild och betagande; Fårö har en säregen flora och fauna, allt från orkidérikedomen vid Limnorträsk till vresiga enar och martallar som envist står upp mot vindarna, de eleganta skärfläckorna på Norsholmen eller rördrommen som sitter och brölar ute i Alnäsaträsk; här finns raukområden som Langhammars, Helgumannens fiskeläge, sanddynerna vid Ulla Hau och storartade gårdar; här finns också berättelserna om skeppen som gick på grund vid Salvorriv och om osaliga sjömän. Detta är verkligen en av landets märkligaste och mest älskansvärda platser.

Men namnet Fårö har inte ett dugg med får att göra, eftersom detta djur aldrig kallats för något annat än lamm (lamb) på Gotland. Fårö kommer i stället av verbet ”att fara” eller möjligen farled och skulle ungefär ha innebörden ”ön med farlederna”.

Text: Harald Norbelie
Foto: M. Bogren