Bira

Mitt i stan på S:t Hansgatan i Visby ligger sedan snart femton år Gotlands Bryggeri. Det låg ett bryggeri där tidigare också; det hette Wedins och drog till kranarna redan 1914. Därefter intogs lokalerna av Smyrna, frikyrkoförsamling inom Pingströrelsen, tills kranarna vreds på igen av Johan Spendrup år 1995.

Ut ur kranarna kom Wisby Klosteröl, som redan året därpå fick medalj och Aftonbladet utropade på en hel löpsedel:

GRATTIS GOTLAND
VÄRLDENS BÄSTA ÖL
KOMMER FRÅN VISBY

Lyckan var gjord. Och detta med ett överjäst öl – ett färsköl – vilket inte var så vanligt i Sverige på nittiotalet. Lite av en chansning. Nu bryggs fyra ölsorter; det senaste som finns i handeln är en pils, som är underjäst, och det var kanske också lite av en chansning eftersom vattnets kvalité är avgörande för om det blir ett gott öl eller inte. Det gotländska vattnet har hög kalkhalt, vilket går bra till färskölet, men ansågs inte vara bra för en underjäst pils. Men det blev medalj för den också. Under våren och sommaren lanseras en femte sort; det är en ”något ljusare ale” bryggd på amerikansk humle av märket ”amarillo” (med doft av passionsfrukt) samt engelsk humle (med doft av torrt gräs). ”Sleepy Bulldog pale ale” blev namnet på denna den senaste produkten uppkallad efter Johans lite trötta engelska hund. Varför detta spring över Atlanten efter passionsdoftande humle, duger inte vår gotländska? Nja, först måste man ta reda på om den gotländska humlen håller en tillräckligt hög och jämn kvalité för ett professionellt bryggeri. Men kanske en dag att det ska finnas en gotländsk humleodling.


Vad ska den dofta? Salmbär?

Text: Harald Norbelie

Ordet bira uppstod vid mitten av 1800-talet, då Sverige hade lärt sig att brygga underjäst öl som lagrades. Det blev mycket populärt och folk övergav det gamla färskölet. Konsten att brygga underjäst hade man lärt sig från Bayern; det talades om att brygga bayerskt, man drack en bajer, och ganska snart halsade man en bira.