Bulhus

Det berömda gotländska kärnvirket har vuxit långsamt i kamp med hård vind och mager mark. Det har vuxit sig starkt och segt.

Därför var bulhuset särskilt lämpat för Gotland; (det finns på andra håll i Sverige också). Bulhuset är en typ av skiftesverk. Grova plankor (bular) falsades in i lodräta stolpar med skåror i. Mellanstolparna (mötarna) kunde placeras ganska tätt, vilket gjorde det möjligt att använda relativt korta plankor, en fördel på Gotland, där furorna inte växer till småländska höjder. Huset kunde sedan byggas på efter behov. Bularna pressades samman av takets tyngd och därmed tätades sprickor då träet svällde; (det kunde föralldel glipa också och bli ganska dragigt.) Taken hade ofta en brant vinkel och täcktes med ag eller falor (bräder).

Bulhuset kunde vara en enkelstuga för ett torp, strandbod, uthus eller lambgift. Men också parstugor i samma teknik var vanligt. Typiska bulhus kan man bland annat se på Norrlanda Fornstuga.

De medeltida gårdarna bestod ofta av fem, sex hus för olika funktioner: bostadshus, brygghus, fähus, lada, smedja och andra uthus. Det är först in på 1700-talet som det blev vanligare med stenhus, mycket på grund av den tjugoåriga skattebefrielse som stenhusbyggarna utlovades av statsmakterna, som var bekymrade över att så mycket skog gått åt till bränsle i kalkugnarna. Det krävdes rejäla morötter för att få bönderna att överge den gamla byggtekniken.

På senare år har det blivit populärt att bygga nya bulhus. I dag litar man kanske inte till hundra procent på den enkla tekniken med taket som tynger bularna för att få dragfritt. Lite modern isolering är nog att rekommendera.

Men det är snygga hus.

Text: Harald Norbelie
Foto: Gunnar Fardelin