Slipp skatt bygg i sten

Traditionell gotländsk byggnadsarkitektur

Skymning med svepande solljus över markerna. Stilla och jordnära står de i landskapet: de gotländska kalkstenshusen med sina branta tak, släta gavlar och fönster i liv med väggen. Kalkputsen är ibland bruten i gult eller rosa, men i de flesta fall är husen vita. Många har blå fönstersnickerier. Men hur såg de ut från början, på mitten av 1700-talet, när man började bygga stenhus här på ön? Vi frågade en expert på området, arkitekt Birger Andersson i Visby.

– Vita hus med blå fönsterkarmar, så banalt, fnyser Birger. Helt fel! Om man bygger nytt kan det kanske gå an.

Inte desto mindre finns det ju många blå fönstersnickerier runt om på Gotland. Varför skall vi återkomma till senare. Först en liten historisk tillbakablick.

År 1757 utfärdades en förordning att den som valde att bygga sitt hus i sten skulle få tjugo års skattebefrielse, dels av hänsyn till brandfaran i trähus och de många stadsbränder som härjade riket, dels ville man spara skogen för järnframställning. Resolutionen omfattade även husen på landet och kom att få stor betydelse för byggandet på Gotland.

Under seklet som följde byggdes praktiskt taget alla hus på ön i den lätthanterliga kalkstenen. På Sudret blandades den ibland med sandsten, vilket tyvärr ofta medförde fuktproblem. Där och på Fårö var man först ut med att bygga i sten medan de skogrika socknarna dröjde något.  

Låt oss titta närmare på fasaden. Det fanns ingen sockel utan väggen gick rakt ner till marken.  Vindskivor saknades, ingenting stack ut, huset var helt slätt. Murarna staplades som kallmurar, cirka sex decimeter tjocka. Dessa putsades in- och utvändigt med kalkbruk. Grova träbjälkar murades in i väggen som bärning över dörrar och fönster.  Fönsterkarmarna placerade man jäms med husets utsida. Dörren var inbjudande inåtgående, delad och något indragen. På 1700-talet gjordes den av liggande eller fiskbensmönstrad träpanel. Vid sekelskiftet användes ofta spegeldörrar som målades i grönumbra, guldockra eller engelskt rött. Taktäckningen utgjordes ofta av enkupigt tegel. Tegelpannorna lades direkt på läkten utan något undertak. Faltak, ett tak av bräder, fanns också.

– Putsen var slätad och följde underlaget och därför ojämn. Färgen på huset var ofta gul eller rosa: Även blått förekom, en färg som man fick fram genom att brända krossade djurben blandades i kalk.

Mald tegelkross gav en varm rödaktig ton. Tillsatte man järnvitriol till fick man en grön färg, som förvandlades till gulröd när den torkat på väggen. Järnoxid gav rosa färger. Inga vita hus alltså.

– Möjligtvis var ladugården och mindre byggnader ofärgade, säger Birger dröjande. Vid syneförrättningar förutsatte man att huset hade färg. Slarvade bonden med underhållet, fick han anmärkning. På hundra år regnar färgen emellertid bort och väggarna vitnar.

Stora fönsterrutor var mycket dyra. Glasblåsare med enorm lungkraft blåste upp stora cylindrar av glas som plattades ut och skars i rutor.
En huvudregel på gamla fönster är att rutorna är kvadratiska eller stående.

Hur var det nu med de blå fönstersnickerierna?  Jo, det finns två teorier,  berättar Birger. Antingen var det en kvinnlig konstnär som vistats mycket i Grekland och sedermera köpte ett hus i Eksta, som hon målade i de grekiska färgerna.  Eller, så var det en färghandlare på femtiotalet som hade köpt på sig ett alldeles för stort lager med blå färg, som han lanserade som Gotlandsblått.

Text: Marianne Westerlund
Foto: Marianne Hult