Kakelugnar

En krukmakare murade också kakelugnar, och trots att skråväsendet upplöstes 1846 och de båda yrkena formellt skiljdes fortsatte ändå samma tradition fram till 1930-talet.

De mest kända kakelugnsmakarna på Gotland var släkterna Berg och Cedergren, som i tre generationer under 1800-talet var verksamma på ön. Cedergrens höll till inne i Visby, medan Bergs murade runt om på hela Gotland.
De sista i släkten Berg slutade vid sekelskiftet, medan Cedergren höll på in på 1930-talet.

Då marscherade funktionalismen in i det gryende folkhemmet, där det skulle vara centralvärme. Kakelugnarna kastades ut då hus moderniserades och kakelugnsmakare kunde fortsättningsvis skådas på museum. Vi tillhörde den ”modärna” tiden, den rationella, den funktionella, där allt kunde delas upp i praktiska enheter. Men så hände något intressant. Vi människor visade oss vara något mer komplicerade än vad den moderna ideologin föreskrev. Vi var inte bara rationella, utan kunde göra till synes irrationella och opraktiska val. Vi nöjde oss inte med ”snabbköpet” utan tyckte om att gå till den lilla privata handlaren på hörnet för att det var mer personligt.

Det var fantastiskt bra med en välisolerad och lättskött bostad, men vi längtade också efter en sprakande brasa i en öppen spis eller kakelugn. Den gav så behaglig och fin stämning. Stämning? Det var något som de funktionella profeterna inte hade med i sina kalkyler. Det blev till och med så att en kakelugn höjde värdet på lägenheten, även om det inte gick att elda i den. Den stod där och tog plats, men skänkte stämning och känsla. Så kakelugnsmakaren hämtades ut från museet.

Dammades av. Gick fortbildningskurs. Och började mura igen.

Text: Harald Norbelie