Flytta till Gotland

Många av er som läser Gotlandsguiden har säkert lekt med tanken
på hur det vore att bo här permanent. Möt tre familjer som tagit steget och flyttat till ön.

Lena och Henning Eneström saknade inget. Stort hus vid Mälaren. Nära barn, barnbarn och alla vänner. Men längtan efter en sista utmaning fick dem att bryta upp.

På väg mot paret Eneströms hus färdas man genom ett kulturlandskap. Varje meter vittnar om århundraden av verksamhet med kalkpatroner, varv, fiskekuttrar och jordbruk. Nere i hamnen i Katthammarsvik slår vågorna över piren.  Det var här som Lena och Henning landade för snart fem år sedan när lockelsen efter ett äventyr slog till.

Före flytten, arbetade Lena som psykoterapeut i Stockholms innerstad. Hon undervisade dessutom på universitetet. Henning, som är civilingenjör, var VD på företaget Schlumberger. Arbetet var stressigt och krävande med ständiga resor.

– Jag tyckte att det skulle bli vansinnigt skönt att gå i pension, men samtidigt lite skrämmande. Vad skulle jag göra med all min tid? Jag tänkte på Gotland där vi varit alla somrar och sa till Lena: Vi köper en gård där!

Huset hittade de på nätet. Henning åkte ner och fastnade direkt när han såg de vackra rummen och trädgården med alla fruktträd. De älskar Gotlands säregna landskap och brukar gå milslånga promenader längs stranden.

Alla frågar hur de klarar vintern. Lena tycker om det ostörda mörkret. Det skrumpnar och blir grått på hösten, men på våren kommer alltid ljuset tillbaka.  Att vara nära allt det mörka gör kanske att man blir modigare i att möta svåra frågor. När man bor omgiven av tystnad, i en natur utan många yttre stimuli, konfronteras man i långt större utsträckning med sig själv än i en stad. Staden distraherar. Man utsätts för stimulans bara man öppnar dörren. Man slipper konfronteras med det som skrämmer. På landet kommer allt nära.

– Jag har mycket mera oro och tankar som får fäste här än jag hade i Stockholm.  Det blev en total nyhet för mig att det skulle innebära den mentala utmaningen att bo så här.  Alla existentiella frågor som dyker upp när de får utrymme.

Båda arbetar numera på Gotland. Lena handleder en psykoterapeutgrupp i Visby. Henning är starkt engagerad i bygden. Och så kör han mycket traktor. Civilingenjören sadlade om och blev sparrisodlare! 

– Ja, jag har verkligen börjat om på ny kula, skrattar Henning belåtet. Det går inte runt ekonomiskt ännu, men viktar man in glädjen och det roliga i sig, så lönar det sig alla gånger!

Varje år hyrde Susanne Liljenberg och hennes livskamrat Mattias Nordberg ett litet sommarhus på södra Gotland. Men varje år blev det svårare och svårare att ta avsked från ön när sommaren led mot sitt slut. För två år sedan vågade de ta språnget och flyttade hit permanent.

Egentligen fanns inte möjligheten att bo på Gotland i Susannes tankevärld. Hon älskade sitt Söder i Stockholm: gatumyllret, gallerierna, närheten till allt. Dagarna var späckade med arbete med de 10 Granitbutikerna hon ägde.

– Men en dag kände jag att det blev för stort, berättar Susanne på sin klingande skånska. Jag hade två små barn och ett tredje på väg. Tanken på att flytta till Gotland började slå rot.

Mattias sa upp sin tjänst som lärare och Susanne sålde sitt företag. Så gick flyttlasset. Med i bagaget hade de en önskan om en gemensam verksamhet. Men vilken?  De hittade en lägenhet i Visby innerstad och förälskade sig kort därefter i ett av Visbys mest spännande hus: Strykjärnet. Då föddes tanken på att öppna ett Crêperie med logi.

Och där, i crêperiet, sitter vi nu med varsin latte. I bakgrunden serverar Mattias galettes och häller upp immande kall cider från Normandie. Genom fönstren ser man siluetten av Visbys medeltida hus, i fjärran horisontlinjen med himmel och hav. Susanne har varit uppe tidigt, mediterat som hon gör varje morgon, lämnat barnen på dagis. Hon är helt osminkad, i pannan glittrar en bindi, under ponchon skymtar ett blåställ med vita målarfläckar. De har precis köpt hus i Visby och Susanne är i full färd med att måla och planera. Efter att alltid ha bott i lägenhet känns tanken på en egen trädgård stor.

Susanne är medryckande entusiastisk. Hon har massor av idéer som bara väntar på att sättas i verket. Som att tillsammans med en partner planlägga en ekoby med hus tillverkade av endast sunda material.

– Många pratar om att det är så litet här. Att det inte finns något att göra. Men för mig är Gotland möjligheternas ö. Det hela är en mental fråga. Väljer man att se hindren eller möjligheterna?

Men det har inte bara varit en dans på rosor. Susanne minns den första vintern. När snön föll och föll och det ven runt husknuten. När det enda som hördes var det klinkande ljudet av en flagglina som slog mot stången. Och inte en människa i sikte.

– Det tar drygt ett år att vänja sig. Men nu känns det som att jag aldrig vill flytta härifrån. Man kan få både och här: ett folkrikt liv på somrarna och ett lugn på vinterhalvåret. Och glöm inte, möjligheterna finns om du vill ha dem!

Emma Östlund och Dennis Axelsson har alltid bott i Göteborg. Där har de sina rötter, sin familj och sina vänner. Men arbetet och relationen fick dem att bryta upp från storstaden för den gotländska landsbygden.

Emma och Dennis är båda byggnadsantikvarier. När Emma efter olika ströjobb på fastlandet fick en fast tjänst på Länsstyrelsen i Visby, slog hon till och bestämde sig på stående fot för att flytta. Dennis beslutade att flytta med.

– Gotland känns lockande. Bilden vi har är ännu den man får från turistbroschyrerna. Hur vintern och den sociala biten blir frågar vi oss naturligtvis.

I höst börjar dennis ett arbete på Riksantikvarieämbetet i Visby. Men det som fick honom att ta steget och flytta, var relationen till Emma.

De har köpt hus i Barlingbo en kvarts bilväg från Visby. Huset har stort renoveringsbehov och håller som bäst på att rustas upp. Läget är idylliskt. Genom fönstren ser man kyrkan. Trädgården är lummig med många fina fruktträd och bärbuskar.

– För barn måste det vara fantastiskt att få växa upp så här. Fast visst kommer vi att sakna Västkusten och skärgården. Och våra familjer.

Text: Marianne Westerlund